Recensioner av Back to Back

DigJazz: Två mästerpianister som har totalkoll på varandra

Betyg 4 av 5

Det är minsann inte bara trumpetare och saxofonister som har duellerat i jazzhistorien. En rad pianister har också drabbat samman genom åren, för det mesta helt vänskapligt. Några exempel: Albert Ammons-Pete Johnson, Herbie Hancock-Chick Corea, Cecil Taylor-Mary Lou Williams och John Lewis-Hank Jones. Såväl Bengt Hallberg som Jan Lundgren har också försökt sig på den svåra konsten. Bengt med sin norske kollega Kjell Baeckelund för 43 år sedan och Jan med Pete Jolly 33 år senare.

Att Hallberg och Lundgren förr eller senare skulle mötas bakom varsin flygel, både på estrad och skiva, var på något sätt ofrånkomligt - trots att Bengt är hela 34 år äldre Jan. För åldern är egentligen det enda som skiljer dem åt. I övrigt är de samma andas barn, samma excellenta ton-, sväng- och smakvårdare. Dessutom har bägge, förutom en solid klassisk skolning, också ett förflutet hos svensk jazzmusiks grand old man Arne Domnérus. En bättre uppfostringsanstalt är svårt att tänka sig.

 ”Back to Back”, samma skivtitel som en gång Duke Ellington och Johnny Hodges använde sig av, skulle lika gärna, eller kanske hellre, kunna heta ”Face to Face”. De båda mästerpianisterna har nämligen totalkoll på varandra, följer varandras intentioner och utbyter gång på gång idéer, oftast med ett roat leende kan man förmoda. Av albumets tolv kompositioner har Bengt komponerat tre och Jan två. Två nummer, ”Picasso Blues” och inledande ”All Things” har de totat ihop tillsammans. Det sistnämnda, i vilket de bägge kombattanterna bara använder sina högerhänder och byter två, fyra och åtta takter med varandra är en svindlande uppvisning. För mig är det skivans höjdpunkt. Och att man lånat Jerome Kerns ”All The Things You Are” som utgångsmaterial för sina övningar är inget som stör.

Resten av det klingande materialet är alltså lånat från diverse håll. Till exempel från Franz Schubert (”Ständchen”), Charles Trenet (”Menuett på Haga”) och Scott Joplin (”Maple Leaf Rag”). En rätt typisk Hallberg-kompott alltså.

Enligt det utmärkta texthäftet befinner sig Hallberg i den vänstra högtalaren och Lundgren i den högra. Så är det säkert, men gång på gång kommer jag på mig med att tro att det möjligen kan vara tvärt om. Så lika tänker och spelar de bägge duellanterna, vilket ska ses som ett ohöljt beröm. Och roligt verkar de ha också. Precis som vi som lyssnar.

Jan Olsson

* * *

"Växelspelet är genialt"